Har varit trött de senaste dagarna, min egen glädje över att just nu vara cancerfri hann inte riktigt sjunka in förrän jag fick ett sorgligt besked.
A som bara var hälften så gammal som jag fick ge upp kampen mot cancermonsterna på midsommarafton. Varför?? man får perspektiv på livet när så unga människor dör. Varför skulle hon dö och jag klara mig? Vet att det är vansinnigt att tänka så men........Känner på något konstigt vis skuld att jag som trots allt varit med om en hel del får leva vidare. Naturligtvis kommer ju rädslan om återfall tillbaka med full kraft och slår undan benen på mej. Tankarna om livet och döden är starkare hos mig i samband med storhelger kan det vara för de helgerna ofta firat lite speciellt?
Nu försöker jag samla positiv energi igen för att ta mig upp för backen så jag kan se solen och glädjas över att jag går här, att jag kan krama min familj varje dag. att jag mår ganska bra. Att jag kan jobba, träffa mina vänner och njuta av livet.
Ska åka till Ystad senare idag för att träffa två vänner, vi ska ut och äta en god bit mat och prata gamla minnen.
Sen laddar jag för barndop i Norge nästa helg.
1 kommentar:
Hoppas du hittar tillbaka till lite glädje också.. Ta vara på det liv du har !
Skicka en kommentar