Skrev i mars om min äng, den speglar min cancerresa. Har bilden och visualiserar ängen när det är jobbigt.
Varje gång jag tänker på Anna så finns hon på min sommaräng. I en vit klänning och blommor i håret. Det är en bra bild.
Jag ser en sommaräng, en äng som blommar, där kossorna går och betar och där barnen springer omkring barfota.
Men nåt händer och ängen mår inte bra , blommorna vill inte gro och blomstra, kossorna byter till en annan äng och barnen kommer inte till min äng.
Sommaren tar slut, hösten kommer och ängen är riktigt brun och grå.Ibland tror jag att ängen kommer att dö.
Så kommer vintern, ett vitt täcke döljer ängen och jag vet inte riktigt hur den mår.
Våren kommer och min äng är full av mullvadshögar och vildsvinen har också roat sig där. Jag ser inte ängen för alla högarna och vissa ter sig som berg för mig.
Jag inser att jag behöver hjälp för att få ängen att blomstra igen. hjälp att få bort bergen som vildsvinen bökat upp, och mullvadshögarna jämnas gemensamt till så gräset kan gro igen. Grunden är lagd, nu behöver ängen torka upp lite, kanske ska jag klippa gräset och plantera in lite blommor och äppelträd men jag känner att min äng kommer att blomstra igen, vem vet kanske kommer kossorna tillbaka. Barnen kommer säkert att skrattande springa barfota på min äng.
Jag ser Anna på min äng, hon har blommor i sitt hår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar