Min dotters svenskreportage i skolan

VÄGEN TILLBAKA MED CARIN LÖKKEN

Den 17 maj 2010 var för många säkert en helt vanlig vårdag, ingen sådan dag man lägger på minnet. Men för min mamma Carin Lökken, då 49 år var det den dagen som skulle förändra hennes liv för alltid. Två veckor tidigare kände hon en knuta i hennes högra bröst och den 17 maj var det bekräftat, hon hade bröstcancer.

Carin Lökken är 50 år och gift med min pappa Tor Erik och mamma till mig och min storasyster Theresé. Tillsammans bor vi den lilla byn Spjutstorp utanför Tomelilla. Hon har hela sitt yrkesliv jobbat med funktionshindrade personer, ett jobb som passar henne perfekt då hon älskar att hjälpa andra. Sen tre år tillbaka jobbar hon även på Kiviks musteri där hon började som äpple plockare och hjälper nu till i odlingen samt trädgården. Att få cancer är en livsomställning, men när man tittar på min mamma skulle man aldrig kunna gissa allt hemskt hon har gått igenom under året 2010.

Hon lyser upp ett rum med sitt leende och gör sin omgivning glad, fråga vem som helst. Många människor som drabbas av cancer tycker det är såpass jobbigt och påfrestande att dem helt undviker att prata om det. Mamma har varit väldigt öppen med sin sjukdom, något jag och min syster är väldigt tacksamma för eftersom det har gjort det så mycket lättare för oss att hantera allt som hänt.

Carin har dessutom en blogg som hon driver och har drivit under hela sin sjukdomsperiod, där hon skriver sina tankar och funderingar kring cancern. Hon öppnar med texten ”Kampen mellan det goda och det onda. Eros var en kärleksgud, Thanatos, en dödsgud i grekisk mytologi. Thanatos hade en speciell fackla som han kunde styra folks liv med. När han vände på facklan så slocknade lågan likaså den dödliges liv. Min fackla ska brinna länge än. Så é de bara.” Min mamma kommer i detta reportage berätta om sin kamp mot cancern och hennes väg tillbaka.

”Jag upptäckte något konstigt i höger bröst en gång när jag duschade. Sen tänkte jag väl inte mer på det utan noterade att det är nog snart dags för mammografi. Och mindre än en vecka senare hade jag en kallelse i brevlådan för rutinundersökning av brösten” Kanske var det ödet, eller bara en tillfällighet men hursomhelst är vi väldigt tacksam för den kallelsen. För precis som hon hade befarat fanns det en knuta i hennes högra bröst och efter två-tre veckor blev hon kallad till en kompletterande undersökning på Centralsjukhuset Kristianstad, CSK den 3 maj.

”Redan då visste jag nog omedvetet att här är något som inte stämmer.” Och mycket riktigt var det på höger bröst man sett något oroande på bilderna tagna på mammografin. Där blev det många nya bilder, ultraljud och slutligen en finhålsbiopsi av knutan. ”Enligt läkaren bör man oavsett om det är en snäll eller elak knuta operera bort den. Så jag åkte hem och bad er att helt enkelt ställa in er på att det var en elaking. Det var många tårar som föll från våra kinder under de veckorna innan vi fick det slutgiltiga beskedet.”

 Och det är väl förståeligt, för det är inte lätt att få reda på något så hemskt som att ens mamma eller fru har bröstcancer. Hela familjen tyckte det var jättejobbigt när vi fick beskedet. Jag har alltid sett min mamma som en superhjälte och hon har alltid varit väldigt stark som person, och då blir så konstigt att se ens mamma svag. I sådana situationer måste man själv försöka vara stark, för mammas skull, men det är svårt när man inte kan hålla tillbaka tårarna. För det är inte bara för den som drabbas av cancer livet förändras radikalt. Utan livet vänds upp och ner även för oss anhöriga. Det blir lätt att man känner sig otillräcklig, hjälplös och frustrerad.  Vi ville jämt finnas där för mamma, men samtidigt var man rädd för att göra, eller säga fel saker.

”Den 17 maj åkte jag och Tor-Erik upp till CSK och jag fick det tunga beskedet att jag har bröstcancer, operation blev bestämd till 8 juni. Redan där och då bestämdes med läkaren att hela mitt bröst skulle tas bort.” Tiden mellan beskedet och operationen försökte Carin hela tiden ha tankarna på andra håll. Hon jobbade en hel del extra på Kiviks musteri och det gav henne krafter som skulle stärka henne de kommande månaderna. ”Som av en tillfällighet var det under denna period äppleträden började blomma. Det var så himla vackert och kändes ironiskt nog som att vara i Nangijala fast man levde.”

Runt samma tidsperiod skulle jag och min syster gå på sommarlov men den vanliga glädjen man känner inför ett sommarlov överskyggades av oron för Mamma. Vi försökte vara positiva och ha humöret uppe när vi var i skolan och var med våra vänner men det var svårt då våra tankar hela tiden var med Mamma.

Och tisdagen den 8 juni var det alltså dags för operationen. Operationen gick bra men dem var tvungna att ta lymfkörtlarna i armhålan också eftersom det tyvärr fanns cancerceller i portvakten. Detta betydde alltså att det skulle bli någon typ av efterbehandling. För att försäkra sig att det inte fanns några cancerceller kvar i kroppen bestämde läkarna sig för att både cellgiftsbehandling och strålning var nödvändigt. ”Klart det kändes jobbigt att få det beskedet. Men man måste helt enkelt ta allt bit för bit.” Carin hade ett mål och det var att ta sig igenom detta och kunna jobba fullt igen så snabbt som möjligt.

Den 2 augusti började cellgiftsbehandlingen och precis som läkarna varnat blev det fyra väldigt tuffa månader för Carin. ”Det kallas lilla döden av en anledning och man mådde för jävligt helt enkelt. Det enda som gällde var att överleva, man orkade inte tänka på något annat.” Och inte långt efter hon blev klar med cellgifterna började strålbehandlingen. Det pågick från den 13 december till den 20 januari, då Carin 5 dagar i veckan gick upp 05.00, åkte taxi hemifrån 06.00, var på sjukhuset i lund 07.00 och hemma igen 09.30. 25 stålningar i 5 veckor blev ganska intensivt för Carin.

Men så var behandlingarna äntligen klara men hennes väg tillbaka pågår än. Hon måste i 5 år ta antihormoner som hämnar tillväxten av cancerceller innan hon kan friskförklaras. Men när Carin kommit ut ur ”bubblan” hon tvingats leva i det senaste halvåret slog verkligheten hårt. ”Det var först då man förstod var det var man gått igenom. Under behandlingarna var jag mest fokuserad på att ta mig ur sängen om dagarna eftersom jag mådde så fysiskt dåligt. Efter behandlingarna var det precis som saker kom ifatt mig, rent fysiskt mådde jag bra men tankarna snurrade och då gällde det att dem snurra på rätt håll.”

 Hon fick dessutom reda på att hon måste dras med ett lymfödem i höger arm vilket innebär att hon alltid måste ha en hårt sittande hudfärgad kompressionsstrumpa på armen för att undvika att armen svullnar upp. ”Tyckte nästan det var jobbigare än cancern, för detta kan jag inte bli av med. Det gör så jag inte kan jobba som vanligt och göra sådant jag älskar.” Och ännu ett bakslag kom då vi tvingades ta farväl av vår hund Lisa, som vi haft i 14 år. ”Våren 1997 flyttade hon in till oss och Lisa och jag har sen dess haft ett mycket speciellt förhållande. Fast jag vet att hon haft ett bra liv och att det var dags att gå vidare så kändes det som jag gick sönder. Hon var min livlina, en av många under mina tunga stunder när jag kämpade med mina värsta rädslor.”

Men så kom Carins räddning. Något som skulle ändra henne och göra henne stark och hoppfull igen. Genom en vän fick hon ett tips om Lydiagården i Höör, Skåne. Lydiagården är ett rehabiliteringscentrum som erbjuder 5 dygns psykosocial rehabilitering för personer som genomgått behandling för cancer. Deras mål med veckan är ökad livslust och livskvalitet. Så mellan den 13 mars och 20 mars befann sig Carin tillsammans med 10 andra kvinnor, också drabbade av bröstcancer, på Lydiagården.
”Det var en fantastisk vecka. Efter en så långvarig sjukskrivning med massor av rent av för jävliga behandlingar, trötthet och ångest inför eventuella återfall är det skönt att få komma till ett ställe som Lydiagården och lära sig att gilla läget och se framåt. Jag fick lära mig att hitta redskapen och bearbeta det jag gått igenom. Det bästa var att man träffade alla dessa kvinnor som gått igenom samma som jag och kunna ha någon att prata med om allt, tror det är väldigt viktigt. Veckan på Lydiagården gav mig så himla mycket och jag är så glad att jag bestämde mig för att åka dit. ”Och bara sådär var Carin tillbaka till sitt gamla jag. Hon var verkligen som en ny människa när hon kom tillbaka från Lydiagården. Det var som natt och dag.
Nu är Carin är tacksam för mycket, inte minst att hon är i livet men också för all support hon fått från oss nära och kära. ”Jag har fått en otrolig stöttning från så många - familj, släkt, arbetskamrater och vänner att jag blir rörd. Även om jag åkt till behandlingarna själv och försökt låta vardagen rulla på så har jag hela tiden vetat att det finns en back-up för mig och det betyder så otroligt mycket.”
Man blir helt enkelt glad när man ser och hör Carin Lökken och klyschan "What doesn’t kill you, makes you stronger." har aldrig känts så självklar.