Försökte "muta" en polis under värsta cellgiftskuren, sept -10 - det funkade inte.

I slutet av september är det varje år äppelmarknad i Kivik. Musteriet är en stor sponsor och bl.a. äppelträden som kantar gatorna i Kivik kommer från plantskolan på musteriet. De eventuella äpplen som finns på träden brukar trilla av under transporten till hamnplan. Därför fuskar vi lite och hänger upp riktiga äpplen med konstgjort skaft., en tunn metalltråd som vi böjer. Förra året i september var jag inne i värsta cellgiftsracet men försökte de bra dagarna åka till Kivik och samla energi i den fantastiska miljön där. Bad att få hem metalltråden som skulle böjas samt äpple för att ha som terapiarbete. Det är ungefär 300 äpplen som sätt upp på de 30 träden som placeras ut längs med gatorna i Kivik.

På torsdagsmorgonen hade jag bestämt träff med grabbarna från odlingen nere vid hamnen.  Nämnas ska också att det är väldigt många husbilar i Kivik under äppelmarknaden, ofta har dessa husbilar med cyklar 

med små hjul. Naturligtvis var det 2 personer ute och cyklade på sådana denna morgon, i bredd dessutom. Det är 50 km som gäller i byn och det vet jag ju men när jag närmar mig dessa 2 cyklister ökar jag farten för att hinna före den mötande trafiken. 75 meter längre fram blir jag stoppad av en polis som gömt sig med laserpistolen bakom en lyktstolpe. 

Jodå, jag höll 61 km. 

Den unge polismannen som vinkade in mig undrade om jag var på väg till jobbet och hade bråttom??

Jag: - Nä, jag är på väg till havet för att gå en runda och samla positiv energi eftersom jag har cancer.

Polisen: Okej

Jag: Jag är inne i en jättetuff behandlingsperiod med cellgifter just nu. 

(Samtidigt som jag sa det drog jag av mig mössan och visade min kala hjässa i hopp om att han skulle förbarma sig över mig och inte ge mig böter.)

Polisen: Det är ju trist men det gick lite fort här så du får böter som du har 30 dagar på dej att betala, kan jag få se körkortet??

Jag: Här är det, men jag är mig inte lik på bilden. 

Han fick se mitt körkort, jag tog emot böteslappen och funderade i 2 sek. om jag skulle bara så där i förbigående säga: hoppas jag lever i 30 dagar till. - men jag gjorde det inte. 

Körde vidare ner till hamnen och grabbarna grus fick sig ett ordentligt skratt. Senare den dagen trampade jag igenom en rutten planka på vagnen där träden stod och kraschade mitt ledband i knäet. Så med facit i hand skulle jag nog blivit hemma i soffan den dagen.

Den kvällen var det seriefinal för tjejerna, visste ärligt talat inte om jag vågade gå och kolla på den. Men oturen vände och vi vann matchen med 6-2.

Jag berättade om böterna för Tor Erik i påskas.