Tiden går fort och jag har redan fått 3 behandlingar denna veckan - 1 kvar sen är det helg igen. Får hoppas den inte innehåller så mycket snö som julhelgen. Behandlingarna går bra, är lite röd i skinnet men annars ok. Ett fenomen inträffar varje gång jag får dagens 1:a "skott", efter 2-3 sek. så känns det som håret reser sig på huvudet men sen märker jag ingenting vid de 5 återstående.
Vad var mina tankar inför 2010? och hur blev det? Vad vill jag 2011?
Jag skulle ju som vanligt ha 1000 järn i elden samtidigt och inte säga nej till nån som bad om hjälp, istället blev det nästan platt fall den 20 maj när jag fick min diagnos efter en rutinundersökning och jag hann med nöd och näppe avsluta påbörjade projekt innan jag blev opererad 8 juni.
*Jag skulle fixa och greja i min egen trädgård och göra den fin. Men det kommer ett 2011.
*Jag hade ju naturligtvis tänkt jobba på hela året både i LSS och på Kiviks musteri (trädgård), det gjorde jag också fram till 6 juni men har sedan dess varit sjukskriven. Hoppas få komma igång med jobb framåt vårkanten.
*Det fanns inte i min tankevärld att jag kunde ha nån allvarligt sjukdom eftersom jag varit frisk hela livet, en sjukdom som faktiskt kunde/kan ta livet av mig. Hoppas, hoppas, hoppas att jag slipper återfall och så småningom kan bli friskförklarad men oron finns inom mig varje dag.
*Vi skulle kanske ta en tur till Stockholm på sommaren, eller helt klart åtminstone till Göteborg. Nu blev ingen av resorna av det blev istället Kristianstad som fick ett antal besök av mig och då mest CSK. Hoppas att vi ska ta den där Stockholmsturen redan nu i vår.
*Övningkörning och körkort till stora dottern, vi har inte kunnat övningköra så mycket som jag velat med henne pga hur jag mått av mina behandlingar. Men hon kommer säkert att få sitt körkort i sinom tid. I juni tar hon studenten och rätt som det är flyger hon ur boet.
*Lilla dottern skulle också börja köra i höst, och så kom snön....förhoppningsvis har hon det mesta av sitt körkort klart när 2011 är slut (fyller år i dec.)
2010 blev inte som jag tänkt mig, det blev början till ett cancer-år. Jag har fått en otroligt stöttning från så många - familj, släkt, arbetskamrater, OIF:are och vänner att jag blir rörd. Även om jag åkt till behandlingarna själv och försökt låta vardagen rulla på så har jag hela tiden vetat att det finns en back-up för mig och det betyder så otroligt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar