Söndagen var en pyjamasdag förutom en liten stund när Trine var ute och övningkörde.
Skrev en liten saga:
Sagan om den lille mannen som behövde Fia-stövlar
Det var en gång en liten man och ett helt folk som varje månad år ut och år in satte in pengar i det stora varuhuset Hugo. Den lille mannen litade på att varuhuschefen på Hugo, tog in de varor som var bäst för kunderna. Systemet innebar att människorna kunde hämta det dom hade behov av, det fanns många avdelningar och många varor.
I en av butikerna kunde man hämta varma fodrade Fia-stövlar som var bra för trötta och ömma fötter. Det visste både ägaren av varuhuset Hugo och chefen i butiken, för det hade nöjda kunder berättat för dem.
Stövlarna var faktiskt så populära att varken Hugo eller butikschefen gjorde reklam för stövlarna. Det var istället så att dom som hade använt dom ”goa” stövlarna berättade för andra som dom visste behövde stövlar.
Detta innebar att väldigt många gick omkring och frös om fötterna för dom visste inte om stövelbutiken i det stora varuhuset.
Då kom dagen då Hugo skulle köpas hem nya Fia-stövlar till butiken, och då missade Fia berätta att yllesulorna hon skickade med varje stövelpar var gratis, men hon berättade att hon nu hade stövlar i många olika färger. Fast det brydde inte Hugo sig om, han ville inte ha X:a sulor till stövlarna, hur skulle han kunna sälja sulor när man fick dom gratis med Fia-stövlarna?
Så Hugo köpte hem Pia-stövlar som på bild såg likadana ut som Fia-stövlarna. Han flyttade butiken långt ner i en kulvert och hoppades att ingen skulle hitta dit. När den lille mannen efter långt letande hittade butiken och tittade närmare på Pia-stövlarna såg han att det var ofodrade stövlar med dålig sula. Ja! – man skulle kunna säga att det var en ”piratkopia”, och Pia-stövlarna var inte sorterade efter färger heller, hade man otur fick man en blå och en grön stövel.
Nästan ingen eller väldigt få ville ha Pia-stövlarna Hugo köpt in, så han gick med på en sista beställning av Fia-stövlarna. Men sen fick Fia-stövlarna flytta ut ur det stora varuhuset. Fia-stövlarna gick åt som ”smör i solsken” medan Pia-stövlarna stod kvar i hyllorna.
Chefen i butiken såg också samma sak men hon sa inte ifrån till Hugo för hon vågade inte fast hon visste mer om bra stövlar än de flesta andra. Hon lät hellre de små männinskorna med ömma fötter gå i dåliga skor.
Den lille mannen berättade för andra som behövde stövlar att det fortfarande fanns Fia-stövlar att få tag i utanför varuhuset. Och några små människor med ömma fötter hittade butiken i en liten skogsglänta, som kämpade för att alla med ömma kalla fötter skulle få stövlar.
Det gick en tid och besökarna i stövelbutiken på varuhuset blev färre och färre, fast dom fick fortsätta sätta in pengar till varuhuset. På så vis sparade Hugo pengar, kunderna bad både butikschefen och Hugo flera gånger att ta hem Fia-stövlarna i butiken igen. Men se det tänkte han inte göra för han hade Pia-stövlar i hyllorna och dom skulle säljas först oavsett hur kalla och otäta de än var. Han ville inte heller rea ut stövlarna och köpa in nya Fia-stövlar. Så nu var det ännu fler som gick omkring och frös om fötterna än tidigare.
För Hugo räknade antal Pia-stövlar i hyllan istället för att bry sig om alla som gick omkring med ömma och frusna fötter, fast han visste att det var jättemånga.
Förhoppningsvis hittar den lille mannen ett nytt varuhus med Fia -stövlar som inte ägs av Hugo när han behöver nya stövlar nästa gång. Och förhoppningsvis finns det en chef i stövelbutiken som berättar för ägaren när han beställer fel. För den lille mannen kan ju inte lita på butikschefen som inte vågar påtala brister, och inte på Hugo heller för han bryr sig bara om pengar.
// Carin Lökken
Ps:/Alla ev. likheter med upphandlingen av cancerrehabiliteringen i Skåne är en ren tillfällighet./ds
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar