Jag ska fan fixa det innan midsommar!!!

Nu har jag anmält mig till  Viktklubb.se . Där kan jag lägga in vad jag äter, hur jag tränar och bli peppad av andra som också vill bli av med några kilo. Det kostar en slant / månad men jag använde mig av sajten förra gången jag bantade (2008) för 12 kilo sedan och är nöjd med deras upplägg.
Har som mål att klara av  viktminskningen (12 kg)  innan midsommar.  Sen tar jag gärna 7-8 kilo till.

Detta blir som en piss i Missisippi om jag jämför med cellgifterna, överlevde jag de 20 veckorna hösten 2010   så ska jag göra det nu med.
Jag känner mig riktigt taggad för det här, detta blir bra!!!
Nu kör vi !!!! - neråt!!!!
Skönt att ha ett mål att fokusera på, det behöver jag.

Det går framåt - neråt.

Jodå det går fram och neråt. Inga ostmackor inget godis och ingen läsk. Det är inte lätt men jag är ganska envis av naturen. I lördag fick jag ett sjukt sockersug, höll på att klättra på väggarna men det klingade av igen efter en ½ knäckeskiva. Blir havregrynsgröt och frukt istället. Äter den mat resten av familjen äter, bara lite mindre. I fredags köpte vi pizza, och hela lördagen bullrade det runt i min mage så jag vet inte om det var värt det. I morse vägde jag 2½ kg mindre än i julas, det ger inspiration att fortsätta.
Tränade 2 dagar förra veckan, ska försöka få till det 2 dagar denna veckan också.
I lördags hade styrelse och kontaktpersoner i Bcf Victoria. en utbildningsdag på Lydiagården.
Maud Svensson, verksamhetschef och onkolog hade föreläsningar om "Kriser och krisers förlopp" , "Cancerrehabilitering" och "möta människor i kris". Det var en mycket givande lördag.
Therese är hemma i Sverige igen, hon hade hemlängtan och ytterligare 6 månader hade inte fungerat varken för henne eller familjen hon var hos. Nu är det jobbsökande som gäller för hennes del.
Trine ska på MR av sitt knä, vi åker in till Malmö senare idag hoppas dom hittar vad som är galet.

Jag känner mig pigg och glad!!

Jag är en canceröverlevare!! Jag fyller 2 år idag!! Jag har en ny målbild!!!

"Dagarna man minns"!!! Visst är det en slogan i något reklamsammanhang??

Idag är det 2 år sedan jag fick min sista strålning och den "mer aktiva" delen av min cancerbehandling avslutades, och tablettbehandlingen började. Tabletterna ska jag ta i 5 år med swift efter 2 1/2, Har sådeles 3 år kvar innan jag kan stoppa allt långt ner i mitt livs ryggsäck. Det är ett bagage jag hoppas slippa packa upp igen.

Jag är många erfarenheter rikare, ärrad både i kropp& själ. Har träffat många människor jag aldrig träffat om jag inte tvingats ut på denna ofrivilliga resa. Många av dem kommer att vara mina vänner för livet, en del är medresenärer andra är "reseledare" som lotsat in oss resande på rätt väg. Men ALLA har en speciell plats i mitt hjärta.

Vissa delar av resan var fulla av smärta, andra av tårar men också en del glädje och skratt. När jag "reste" hade jag inget annat val än att "gå på tåget" med ALLT det innebar/innebär, idag har jag svårt att förstå att jag orkade. Kan bli sorgsen av bara tanken. Om jag ska vara ärlig är det inte alla dagar jag orkar nu heller,biverkningar av pågående behandling och efterverkningarna av avslutade behandlingar, vissa som ex. lymfödemet blir jag aldrig kvitt. 

Återfall är jag naturligtvis liksom alla andra som rest i Cancerland rädd för men det är inget jag själv kan påverka, kommer det så kommer det. Behöver påminnas om det ibland annars är det lätt att falla ner i negativt tänkande, ännu lätttare att göra det när jag känner mig som en michelingubbe pga av all vätska jag samlar på mig och värken i armen gör mig sömnlös. 

Därför behöver jag en ny MÅLBILD som jag kan lägga fokus på med start idag, vill minnas "minnesdagarna" med positiva tankar. 

bild:1 är tagen 2009, då tränade jag på rehabhuset 2-3 dagar i veckan, gick hem från jobbet 6.2 km flera dagar i veckan. Vägde 10 kg mindre idag. Dit vill jag igen!!

bild:2 såg jag på MAX i Jönköping i höstas - så sant

.

bild:3 togs i julhelgen -10.

bild:4 i julhelgen -12   + 10 kg.

Jag vill fokusera på att under våren gå ner 10 kg, jag klarar det om jag håller mig ifrån godis, läsk ock ostmackor. Så varje gång jag faller tillbaka ska jag försöka rikta in mitt fokus igen.

 JAG SKA FÖRSÖKA, ett steg i taget!!!

Sätter upp nya mål

Härom natten när jag jobbade hade jag svårt att somna, låg och läste bipacksedeln till FURIX-tabl. intressant??  Nja men jag hittade något jag inte hade koll på. Jag älskar lakris, och lakris minskar effekten av Furix. Inte konstigt att jag samlat på mig vätska, för jag har käkat mycket lakris på sistone.
Nu är det lakrisförbud, svårt men nödvändigt.
Jag var i Ystad igår på en träff med "Gladorna", dom är numera med i BCF Victoria och kommer att kunna ta del av vårt program.
Idag har jag varit och fått manuell lymfmassage och blivit tejpad med kinesotejp och det känns redan bättre. När kroppen mår bättre så gör knoppen också det. Och nu ska jag försöka vara snäll till mig själv.
* Ska försöka komma igång med träningen på Rehabhuset, tillsammans med Trine när hon tränar sitt knä
* Äta mer gröt och mindre mackor
* Mer frukt & mindre godis
* Promenera mer, kanske t o m på "gåbandet" som vi stuvat undan
* dricka mer vatten  mindre läsk
Det är min ambition att hålla på fram till sommaren  men jag kommer säker att falla tillbaka på gammalt beteende lite då o då.

Detta några av många kommentarer som ska undvikas. *Man kan dö i en bilolycka också! *Man kan leva länge med detta, men …… *Du lever ju! En kommentar som många känner igen efter avslutad behandling.

Jag följer en  cancerrehabiliterings-blogg från  Region Halland , Anette (okänd för mig) skrev en kommentar till ett inlägg. Precis så är det, eller...?Anette skrev:15 januari 2013, 14.42

Tack själva!
Det är svårt det där med rehabilitering. Lika svårt som alla dessa känslor man fylls med när man har cancer i kroppen. Ibland vill man ha mycket hjälp och ibland vill man vara osynlig, Men att känna att man är omhändertagen är alltid viktigt!
För det är svårt att ta hand om sin sjukdom själv. Man saknar så klart onkologi, kirurgi och medicinkunskaper för att kunna fixa sig själv! Vi med cancer träffar en hel del människor och gör en hel del undersökningar, provtagningar, mm inom sjukvården. Faktiskt är det så att bemötandet inte alltid varit varken snällt eller proffsig Det är därför vi verkligen har tömt ut våra upplevelser och sagt våra önskningar i gruppen. Inte för att sitta som ”surkärringar” utan för att det är just nu i den gruppen vi har haft chans att berätta om sådant som som vi hoppas går att förbättra, saker vi tycker varit viktiga och saknat!
Vi har tänks som så att det räcker att en av oss fått den där onödiga smällen, fler skall inte behöva få ta samma grej igen.
Vi har så klart också lyft fram bra saker, bra bemötande och bra upplevelser men det har varit viktigt att lyfta fram det som behöver bli bättre! Våra upplevelser tillsammans har kunnat belysa områden som vi faktiskt tror och hoppas blir bättre för andra. Det har kostat en del tårar men också belönats med nya vänner.

Du kommer förhoppningsvis aldrig att behöver vandra upp för till sjukhuset för att pumpa kroppen full av gift om och om igen. Du behöver förhoppningsvis aldrig sitta i en stol framför din läkare för att få veta om du fortfarande är med i statistiken för överlevande och behandlingsbar. Du behöver förhoppningsvis aldrig bli kränkt, sårad eller arg på beslut och bestämmelser och nedläggningshot som du måste förhålla dig till. Du behöver förhoppningsvis aldrig rullar ihop dig på natten och försöker omfamna dig själv för tröst och trygghet när allt känns jobbigt. Jag hoppas verkligen att du ALDRIG behöver vandra tillsammans med dina barn, familj, nära och kära i cancerns sjuka värld.
Men om, så hoppas jag att vår ”lilla” insats faktiskt ändå har gjort att du får det lite lättare och lite bättre på din väg. Att just din cancerrehabiliteringen funkar från början till slut utan en massa onödigt och tråkiga upplevelser. Det räcker att du har cancer, så att säga. Även om min önskan är omöjlig så är den inte ovanlig. Jag längtar så förbannat mycket efter mitt gamla normala liv. Det som var innan cancern så att säga. Tänk att få ha ”normala” bekymmer och ”normala” känslor. Eller en ”normal” kropp som funkar som den skall.
Tyvärr finns ingen rehabilitering i världen som kan hjälpa när man liksom vill byta ut detta skitliv till sitt gamla liv. Lite för mycket begärt och en jäkligt omöjlig uppgift. Det fattar ju jag också. Det jag har lärt mig är att när livet får stryk och allt förändras. När tankar byts ut, kroppen förändras och något alltid jagar dig i din egen kropp, i det som faktiskt är du. Det allra heligaste och tryggaste du! När dagar blir till månader och månader blir till år. Då har jag lärt mig att jag kan gå vilse i mig själv och faktiskt glömma meningen med livet. Det är lätt att glömma allt det fina, allt det lyckliga och underbara, när man mår dåligt. Man får liksom börja om att lära känna sig själv och ibland också ha svårt att försöka tycka om och hålla sig till det som blivit.
Så ni förstår nog hur viktigt den kan vara med en stark och bra rehabilitering och en trygg och bra rehabiliterings plan. Redan från första stund man blir diagnostiserad med cancer skall man få stöttning, hjälp och information. Få en vårdplan, för man behöver den tryggheten och vägledningen. Behöver veta att de finns människor runt en i sjukvården som ha full koll och fokus på att hjälpa en att överleva och att hjälpa en att må så bra man kan, att liksom försöka hindra en att gå vilse i sitt eget liv!
För när det blir mycket och jobbiga tankar kommer så kan man må väldigt, väldigt dåligt.
Det är då när katten ligger på sin mjuka dyna i fönstret och lugnt tittar på fåglarna. Det är då, när jag känner att jag inte kan andas som jag lägger mitt huvud mot hennes kropp och lyssnar på hennes tunga trygga andetag. Jag försöker följa andhämtningen, försöker blockera mina tankar och fokusera på fåglarna som hoppar runt på marken och äter brödsmulor. Andas, du kan andas. Det är då jag tänker, vad fan håller du ut för? Vad har du för framtid, borde du inte bara ge upp!?
Men livet är kärt, vänner finns där, familjen betyder allt så man kämpar på, år ut och år in. Någonstans finns ljuset, hoppet och tron att kanske kommer något som kan bota, något som kan hjälpa mig att besegra det som gör mig så illa.
Hoppet och de runt omkring blandat med cellgifter, strålning, operation och omvårdnad den kombinationen tillsammans med tryggheten att NI vet vem jag är och vad jag behöver. Det håller mig vid liv! Klart jag är tacksam mitt i ledsamheten och sorgen.

Nu måste cancer rehabiliteringsgruppen fortsätta sitt viktiga arbete och nu är det upp till politiker och sjukhusledning att ge er tid och pengar så att ni kan fortsätta och byggas upp till något riktigt bra!
Något som fungerar och finns ute på alla avdelningar och möter alla vilsna cancerdrabbade, helst igår!
Önskar er lycka till<3 br="br">Till dig som skall vägen vandra önskar jag så himla mycket men viktigast GE INTE UPP!<3 br="br">En önskedröm:
I hope cancer gets cancer…..Then DIE!
Kram Anette

längtar efter ljuset

I morgon återvänder Tessi till Weybridge, andra halvan av året i England startar. Vi har haft några mysiga veckor med henne hemma. I morgon följer jag henne till Kastrup
Är inne i en negativ spiral med mycket värk, dålig sömn med påföljande trötthet och jag har svårt att vara riktigt glad. Är livrädd för vad 2013 kan ha med sig. Har fortfarande svårt att tänka & drömma längre fram än ½ år. Det sänker livskvalite´n och jag kämpar för att vända trenden.
Vi fick innan jul reda på att assistansen i kommunen troligen ska ut på entrepenad,  de beskedet känns inte heller så kul. Visst kan man protestera, men frågan är om nån annan kommer att ta tag i det.
Jag försöker fylla kalendern med positiva saker och ser fram emot att dagarna sakta men säkert blir längre.

Planering av våren...

Då är kalendern inte längre så tom, vi planerade vårens BCF-program igår. Styrelsemöten, Unga kvinnor-träffar och medlemsmöten. Det är några föreläsningar också planerade men där är datumen lite flytande beroende på när föreläsarna kan. Ska försöka vara med på några "gladornas" träffar men vi får se hur tiden räcker till.
I natt har jag sovit som en kratta, inget alls innan kl halv 4. Har ont av lymfödemet och hittar ingen bekväm sovställning. Så nu har jag beställt tid för manuell lymfmassage i nästa vecka. Det är lätt att bli på dåligt humör av för lite sömn.
Lydiagården har i dagarna får klart med vårdavtal med Landstinget i Jönköping, Grattis Jönköping!!
Det ser ljusare ut nu och patienterna har redan börjat höra av sig.

skönt när måndag är måndag och inte onsdag.... :-)

Nu tycker jag mitt skoskav kan läka för nu vill jag ut och promenera. Upptäckte idag att jag har blåsor x 3 på högra hälen. Får väl fixa compede imorgon och sätt på som ett extra skinnlager, har använt salvekompress på nätterna för att det inte ska torka ut och spricka för det gör så jäkla ont. Det ända som är bra nu är att jag inte går så mycket och då vilar jag den vänstra hälsenan.  :-/
Det var dags för 1:a träffen på Ystad Teater med Livslust-gänget idag. Nu under våren blir det träffar varannan måndag med skiftande program.
Efter det blev det en visit hos Lisbet som haft influensa i snart 10 dgr. Stackaren!!! Hon har fått jobb efter en tids arbetslöshet och börjar hos en optiker i Skurup i morgon. Lycka Till!!
Det är skönt nu när helgerna är över och allt återgår till det "normala", när man har normala 5 dagars arbetsvecka.
Det är dags för styrelsemöte i BCF Victoria imorgon, vi ska planera verksamheten 2013, och göra ansvarsfördelning.

Tandläkarbesök & Jag vill...

Julen är en högtid med blandade känslor för mig, tror att det är så för flera av oss som tittat djupt i cytostatikaflaskorna och blivit bestrålade av strålguden. Man är glad att man hängde med i år också - men hur blir det nästa jul??
 Idag åkte granen upp på vinden igen, snart är det bytte av gardiner. Sen ser jag fram emot våren. Den ger mig energi :-)

 Vet i tusan vad som är galet men jag är så jäkla trött, sover å sover å sover. Men jag förmodar att jag blir trött av att älta och oroa mig.
Eller så är den där förkylningen som drabbat resten av familjen kanske på gång.
Akupunkturen på hälen hjälper på den värken som sitter runt-om hälbenet, jag har inte så ont i viloläge nu som jag hade innan. Själva hälsenan är fortfarande öm, men förhoppningsvis blir det bättre efter behandlingen den 7 februari.
 Idag har jag varit hos tandläkaren för att åtgärda det mest akuta på min avbitna tand efter att jag käkat "fotbolls-kolor". Min vanliga tandläkare var ledig och jag var hos en annan idag som var hur kär som helst. Men jag fixar inte det, blir stressad med hög puls och tårar som rinner under behandlingen. Det har varit så de senaste gångerna jag varit där, är väl nån form av ångest. Jag kan inte påverka situationen och ja det är svårt att förklara......

 Blir så jäkla trött på de "sena" biverkningarna och de "men" som cancerbehandlingen gett. Har haft en period med ganska mycket besvär av mina behandlingar, och då deppar jag ihop. PUH!!!
* Jag vill kunna bada jättevarmt utan att sen ha myrkrympningar och allmänt illamående.
* Jag vill kunna göra ALLT jag gjorde innan jag blev sjuk, för nu är jag ju sk. frisk.
* Jag vill våga tro att jag ÄR frisk.
* Jag vill INTE ha lymfödem.
* Jag vill komma så långt att jag uppriktigt tror att hostan & snoret (när de kommer) och värken beror på en vanlig förkylning och inte nya knölar som poppat upp.
* Jag vill kunna gå långt utan att få skoskav och ont i hälen.

 Nu har jag skrivit av mig den negativa bördan jag burit på alldeles för länge och gör som den lilla lövgrodan som hälsade på oss i äppelodlingen i höstas. LEVER PÅ HOPPET: