Tack själva!
Det är svårt det där med rehabilitering. Lika svårt som alla dessa känslor man fylls med när man har cancer i kroppen. Ibland vill man ha mycket hjälp och ibland vill man vara osynlig, Men att känna att man är omhändertagen är alltid viktigt!
För det är svårt att ta hand om sin sjukdom själv. Man saknar så klart onkologi, kirurgi och medicinkunskaper för att kunna fixa sig själv! Vi med cancer träffar en hel del människor och gör en hel del undersökningar, provtagningar, mm inom sjukvården. Faktiskt är det så att bemötandet inte alltid varit varken snällt eller proffsig Det är därför vi verkligen har tömt ut våra upplevelser och sagt våra önskningar i gruppen. Inte för att sitta som ”surkärringar” utan för att det är just nu i den gruppen vi har haft chans att berätta om sådant som som vi hoppas går att förbättra, saker vi tycker varit viktiga och saknat!
Vi har tänks som så att det räcker att en av oss fått den där onödiga smällen, fler skall inte behöva få ta samma grej igen.
Vi har så klart också lyft fram bra saker, bra bemötande och bra upplevelser men det har varit viktigt att lyfta fram det som behöver bli bättre! Våra upplevelser tillsammans har kunnat belysa områden som vi faktiskt tror och hoppas blir bättre för andra. Det har kostat en del tårar men också belönats med nya vänner.
Det är svårt det där med rehabilitering. Lika svårt som alla dessa känslor man fylls med när man har cancer i kroppen. Ibland vill man ha mycket hjälp och ibland vill man vara osynlig, Men att känna att man är omhändertagen är alltid viktigt!
För det är svårt att ta hand om sin sjukdom själv. Man saknar så klart onkologi, kirurgi och medicinkunskaper för att kunna fixa sig själv! Vi med cancer träffar en hel del människor och gör en hel del undersökningar, provtagningar, mm inom sjukvården. Faktiskt är det så att bemötandet inte alltid varit varken snällt eller proffsig Det är därför vi verkligen har tömt ut våra upplevelser och sagt våra önskningar i gruppen. Inte för att sitta som ”surkärringar” utan för att det är just nu i den gruppen vi har haft chans att berätta om sådant som som vi hoppas går att förbättra, saker vi tycker varit viktiga och saknat!
Vi har tänks som så att det räcker att en av oss fått den där onödiga smällen, fler skall inte behöva få ta samma grej igen.
Vi har så klart också lyft fram bra saker, bra bemötande och bra upplevelser men det har varit viktigt att lyfta fram det som behöver bli bättre! Våra upplevelser tillsammans har kunnat belysa områden som vi faktiskt tror och hoppas blir bättre för andra. Det har kostat en del tårar men också belönats med nya vänner.
Du kommer förhoppningsvis aldrig att behöver vandra upp för till sjukhuset för att pumpa kroppen full av gift om och om igen. Du behöver förhoppningsvis aldrig sitta i en stol framför din läkare för att få veta om du fortfarande är med i statistiken för överlevande och behandlingsbar. Du behöver förhoppningsvis aldrig bli kränkt, sårad eller arg på beslut och bestämmelser och nedläggningshot som du måste förhålla dig till. Du behöver förhoppningsvis aldrig rullar ihop dig på natten och försöker omfamna dig själv för tröst och trygghet när allt känns jobbigt. Jag hoppas verkligen att du ALDRIG behöver vandra tillsammans med dina barn, familj, nära och kära i cancerns sjuka värld.
Men om, så hoppas jag att vår ”lilla” insats faktiskt ändå har gjort att du får det lite lättare och lite bättre på din väg. Att just din cancerrehabiliteringen funkar från början till slut utan en massa onödigt och tråkiga upplevelser. Det räcker att du har cancer, så att säga. Även om min önskan är omöjlig så är den inte ovanlig. Jag längtar så förbannat mycket efter mitt gamla normala liv. Det som var innan cancern så att säga. Tänk att få ha ”normala” bekymmer och ”normala” känslor. Eller en ”normal” kropp som funkar som den skall.
Tyvärr finns ingen rehabilitering i världen som kan hjälpa när man liksom vill byta ut detta skitliv till sitt gamla liv. Lite för mycket begärt och en jäkligt omöjlig uppgift. Det fattar ju jag också. Det jag har lärt mig är att när livet får stryk och allt förändras. När tankar byts ut, kroppen förändras och något alltid jagar dig i din egen kropp, i det som faktiskt är du. Det allra heligaste och tryggaste du! När dagar blir till månader och månader blir till år. Då har jag lärt mig att jag kan gå vilse i mig själv och faktiskt glömma meningen med livet. Det är lätt att glömma allt det fina, allt det lyckliga och underbara, när man mår dåligt. Man får liksom börja om att lära känna sig själv och ibland också ha svårt att försöka tycka om och hålla sig till det som blivit.
Så ni förstår nog hur viktigt den kan vara med en stark och bra rehabilitering och en trygg och bra rehabiliterings plan. Redan från första stund man blir diagnostiserad med cancer skall man få stöttning, hjälp och information. Få en vårdplan, för man behöver den tryggheten och vägledningen. Behöver veta att de finns människor runt en i sjukvården som ha full koll och fokus på att hjälpa en att överleva och att hjälpa en att må så bra man kan, att liksom försöka hindra en att gå vilse i sitt eget liv!
För när det blir mycket och jobbiga tankar kommer så kan man må väldigt, väldigt dåligt.
Det är då när katten ligger på sin mjuka dyna i fönstret och lugnt tittar på fåglarna. Det är då, när jag känner att jag inte kan andas som jag lägger mitt huvud mot hennes kropp och lyssnar på hennes tunga trygga andetag. Jag försöker följa andhämtningen, försöker blockera mina tankar och fokusera på fåglarna som hoppar runt på marken och äter brödsmulor. Andas, du kan andas. Det är då jag tänker, vad fan håller du ut för? Vad har du för framtid, borde du inte bara ge upp!?
Men livet är kärt, vänner finns där, familjen betyder allt så man kämpar på, år ut och år in. Någonstans finns ljuset, hoppet och tron att kanske kommer något som kan bota, något som kan hjälpa mig att besegra det som gör mig så illa.
Hoppet och de runt omkring blandat med cellgifter, strålning, operation och omvårdnad den kombinationen tillsammans med tryggheten att NI vet vem jag är och vad jag behöver. Det håller mig vid liv! Klart jag är tacksam mitt i ledsamheten och sorgen.
Men om, så hoppas jag att vår ”lilla” insats faktiskt ändå har gjort att du får det lite lättare och lite bättre på din väg. Att just din cancerrehabiliteringen funkar från början till slut utan en massa onödigt och tråkiga upplevelser. Det räcker att du har cancer, så att säga. Även om min önskan är omöjlig så är den inte ovanlig. Jag längtar så förbannat mycket efter mitt gamla normala liv. Det som var innan cancern så att säga. Tänk att få ha ”normala” bekymmer och ”normala” känslor. Eller en ”normal” kropp som funkar som den skall.
Tyvärr finns ingen rehabilitering i världen som kan hjälpa när man liksom vill byta ut detta skitliv till sitt gamla liv. Lite för mycket begärt och en jäkligt omöjlig uppgift. Det fattar ju jag också. Det jag har lärt mig är att när livet får stryk och allt förändras. När tankar byts ut, kroppen förändras och något alltid jagar dig i din egen kropp, i det som faktiskt är du. Det allra heligaste och tryggaste du! När dagar blir till månader och månader blir till år. Då har jag lärt mig att jag kan gå vilse i mig själv och faktiskt glömma meningen med livet. Det är lätt att glömma allt det fina, allt det lyckliga och underbara, när man mår dåligt. Man får liksom börja om att lära känna sig själv och ibland också ha svårt att försöka tycka om och hålla sig till det som blivit.
Så ni förstår nog hur viktigt den kan vara med en stark och bra rehabilitering och en trygg och bra rehabiliterings plan. Redan från första stund man blir diagnostiserad med cancer skall man få stöttning, hjälp och information. Få en vårdplan, för man behöver den tryggheten och vägledningen. Behöver veta att de finns människor runt en i sjukvården som ha full koll och fokus på att hjälpa en att överleva och att hjälpa en att må så bra man kan, att liksom försöka hindra en att gå vilse i sitt eget liv!
För när det blir mycket och jobbiga tankar kommer så kan man må väldigt, väldigt dåligt.
Det är då när katten ligger på sin mjuka dyna i fönstret och lugnt tittar på fåglarna. Det är då, när jag känner att jag inte kan andas som jag lägger mitt huvud mot hennes kropp och lyssnar på hennes tunga trygga andetag. Jag försöker följa andhämtningen, försöker blockera mina tankar och fokusera på fåglarna som hoppar runt på marken och äter brödsmulor. Andas, du kan andas. Det är då jag tänker, vad fan håller du ut för? Vad har du för framtid, borde du inte bara ge upp!?
Men livet är kärt, vänner finns där, familjen betyder allt så man kämpar på, år ut och år in. Någonstans finns ljuset, hoppet och tron att kanske kommer något som kan bota, något som kan hjälpa mig att besegra det som gör mig så illa.
Hoppet och de runt omkring blandat med cellgifter, strålning, operation och omvårdnad den kombinationen tillsammans med tryggheten att NI vet vem jag är och vad jag behöver. Det håller mig vid liv! Klart jag är tacksam mitt i ledsamheten och sorgen.
Nu måste cancer rehabiliteringsgruppen fortsätta sitt viktiga arbete och nu är det upp till politiker och sjukhusledning att ge er tid och pengar så att ni kan fortsätta och byggas upp till något riktigt bra!
Något som fungerar och finns ute på alla avdelningar och möter alla vilsna cancerdrabbade, helst igår!
Önskar er lycka till<3 br="br">Till dig som skall vägen vandra önskar jag så himla mycket men viktigast GE INTE UPP!<3 br="br">En önskedröm:
I hope cancer gets cancer…..Then DIE!
Kram Anette
Något som fungerar och finns ute på alla avdelningar och möter alla vilsna cancerdrabbade, helst igår!
Önskar er lycka till<3 br="br">Till dig som skall vägen vandra önskar jag så himla mycket men viktigast GE INTE UPP!<3 br="br">En önskedröm:
I hope cancer gets cancer…..Then DIE!
Kram Anette
1 kommentar:
Hej Anette !
Du har så bra fångat hur det är och känns att få cancer och inte en avslutad resa utan en längre.Det gör gott varmt inom mig att läsa det du skrivit.Detta är vad alla människor skulle få höra eller läsa.Speciellt de som pratar om ....alla kan dö i en trafikolycka.....
styrkekram till dig från mig som ochså kämpar
Skicka en kommentar