Förra fredagen var jag och Lisbet i Malmö på "tutteträff". Vi är ett gäng kvinnor som träffats på internetforumet: Cancertjejer. Det är ett stängt forum för de med någon cancerdiagnos, man ansöker att komma med i gruppen och blir sen godkänd av administratörerna. Man kan skriva under användarnamn och kan därför vara helt anonym på
Cancertjejer. Det var ett stort stöd för mig när jag var i behandlingsperioden, nu är jag inte där inne så ofta. Nåväl, på forumet lärde jag känna några stycken som jag sedan träffat på riktigt.
Vi är inga "Pantertanter - vi är Cancertanter" det är sällan jag skrattar så hjärtligt en hel kväll som när vi träffas. Det brukar vara någon som ska ha eller precis fått en rekonstruktion, ja då måste vi ju titta på den hihi. Vi har varit med om samma skit och genomgått så mycket som ingen annan kan förstå. Vi har styrkan i varandra.
I helgen fortsatte jag med städningen och att röja och sortera, blir nog klar lagom till advent - men vad gör väl det.
Arbete i Kivik i måndags när vi stängde visningsträdgården och flyttade växter.
Vi hade personalmöte i tisdags med efterföljande medarbetarsamtal, det är ett standardformulär som man fyller i varje år och man går igenom förra årets svar. Då hade jag precis börjat jobba och hade många ???? som surrade, provade mig fram och testade mina förmågor. Fy vad jobbigt det blev!!! Både jag och min chef bölade när vi satt där, det var så många känslor som kom upp. Jag kan konstatera att MYCKET har hänt med mig det senaste året, jag är nog starkare än någonsin, även om jag dippar och vaklar till ibland.
På onsdagen var det först utbildning i kommunen och på kvällen träff med Lydiaambassadörerna , känns skönt att sitta ner och "brainstorma" hur vi ska få ihop verksamheten.
Hasselmuslunden är klar, eller så klar den kan bli. Nu väntar vi bara att gräset ska växa i amfiteatern.
Det var sista arbetsdagen för detta året om inte något oväntat inträffar, så nu har jag tid över till annat. Städning bl.a.
Jag var och kollade min häl i fredags, blir skickad på ultraljud för att se om det finns ärrvävnad. Det går i så fall att operera. Om inte så är det stretching av hälsenan som gäller - stretchat har jag gjort några år nu utan att det hjälpt. Annars finns tydligen inte något att göra åt det mer än att knapra värktabletter.
För att "kolla" hur mycket belastning den ömmande hälen tål så gav jag mig igår ut på en lång powerwalk.
11,4 km på 1 timme & 45 minuter. Tidsmässigt samma tid som innan, men problemen och värken började redan efter 3 km, då är vägen hem ganska lång. Men GE UPP finns inte i min hjärna. Idag har jag fortfarande ont men det ger väl med sig.
Imorgon ska jag på
Livslust Ystad, det blir min 1:a träff har haft dåligt med tid innan i höst, ska bli så roligt.
