Vi körde inom och kollade på Tomelilla auktionshall på söndagsförmiddagen, utbudet hade legat ute på internet några dagar och det var lite grejer vi lagt bud på, inga höga men nån 50-lapp hit o dit. Vi lade nya bud på en låda med gamla linnelakan som vi fick - ska nu tvättas och blekas efter många år i nån gammal låda.Tor-Erik fick en hög med utländska mynt, kan vara bra att ha.
En dator med skrivare/kopiator/fax + bord som blev vår till rövarpris - den är snabbare än min gamla dator och jag är inte knusslig.
Detta är mitt 501:a inlägg i bloggen sedan jag skrev det 1:a den 17 juli 2010. Inte trodde jag då att jag nu 2 år efter fortfarande skulle dela med mig av mitt liv.
Jag har via mitt bloggande kommit i kontakt med många fina människor som jag sedan också träffat irl. En del bloggar som jag följt har tyvärr avslutats för att cancern segrade, jag blir lika ledsen varje gång, JÄVLA SKITSJUKDOM!!
När jag startade bloggen var det för att informera människor i min närhet om mitt mående under behandlingstiden, och på så vis slippa ta det negativa när vi sågs. Jag trodde i allafall att det var så!!!! När jag var på Lydiagården i mars -11 kom jag till insikt. Jag startade bloggen för att inte "krascha" inför ögonen på någon annan. Jag ville berätta men kunde inte göra det öga mot öga och jag har alltid haft lättare att skriva.
Jag är den som ALLTID varit stark ALLTID, det finns INGEN som trampar på mig - inte ens en livshotande sjukdom som FUCKING CANCER. Alla sa till mig att jag var stark - det var jag och jag delade upp allt i etapper.Jag kraschade inte......jag överlevde.
Jag fokuserade på att överleva tills barnen avslutat sina gymnasieutbildningar och blivit vuxna på riktigt. Det har dom gjort nu. Therese flyttar till England i augusti och är borta i 1 år.
Jag börjar inse att även jag får vara svag, världen går inte under för det. Det som hänger efter nu är nog att jag inte "vågar" tro att jag är botad, och när jag blir sjuk igen ska jag vara beredd. Vet att det är knasigt att tänka så för vem vet vad som ska hända i framtiden. Ska kanske boka in det där kuratorsamtalet trots allt.
Jag vill ju kunna sänka garden......
3 kommentarer:
Du är inte ensam i kampen, vi kämpar tillsammans och vi ska fan bevisa att man överlever cancern !!
Hej Carin !
Jag känner igen mig i mycket det du skriver i dag.
När jag tänker tillbaka 2 år efter första resan så fanns känslan där med jämna mellanrum ,...tänk om..Men det blev bättre ju längre tiden gick.
Jag har också börjat tillåta mig att vara lessen ibland och visa att jag klarar inte allt själv.Omgivningen tror ju lätt det när man kämpar på.Jag säger numera som det är och ber om hjälp.För mig är vägen att vandra på att acceptera att jag är ledssen ibland och att det är OK.+ Jag kan vara optimistisk och jäklatamig kämpa också.
Cancerskiten ska INTE få ta över våra liv.stor KRAM Carina J
Det är okej att känna. Det är okej att vara svag. Man kan hämta styrka även där, i svagheten. Tänker på dig! Kramar!
Skicka en kommentar