Den 13 december är det 5 år sen jag påbörjade mina sista delar i cancerbehandlingen. Strålning i 5 veckor och 5 år tablettbehandling med antihormoner, Tamoxifen swift till Letrozol efter 2½ år - så var planen.
Vem minns inte den stränga vintern 2010? Snön lavade ner och hela Österlen var igenkorkat vid flera tillfälle. Kulmen på stormarna kom Lillejulafton och höll i sig till Juldagens eftermiddag.
Mitt i allt detta reste jag till Lund och blev strålad. Jag tycker om att ha koll eller nåja tro att jag har det. Min strategi var att vara på plats i Lund kl 7:15 - bli strålad - åka hem och oftast var jag hemma vid 9-tiden.
Detta innebar att jag steg upp kl 5, taxin kom kl 6....... nu i efterhand begriper jag inte hur jag orkade men jag hade full fokus på behandlingarna och att göra det bästa av situationen. Framförallt att jag styrde tiden för behandlingarna så att inte cancern styrde min tid.
Tablettbehandlingen flöt på med dess biverkningar som ibland är riktigt sura att hantera. Efter 2½ år bytte jag till Letrozol och då kom värken från helvetet. För att hantera biverkningarna från Letrozolen fick jag gå på maxdos av värktabletterna och hade ändå mycket ont på nätterna. Efter 10 månader stod jag inte ut längre och övervägde att avbryta behandlingen. Men det är ju pest eller kolera....... Efter kontakt med min doktor gick jag tillbaka på den tidigare medicinen för "Boten ska inte vara värre än soten" som doktorn sa.
Egentligen skulle jag vara klar med behandlingen Lucia 2015 men....... det har kommit nya rön som visar att det för vissa grupper med bröstcancer ökar överlevnaden i minst 10-15 år med en behandling i 10 år eller mer. Jag tillhör den gruppen så det är bara att bita ihop och ladda om. Men till Lucia 2020 ska jag förhoppningsvis vara klar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar